Sin egen värsta fiende

Den 17 juli 1936 fick premiärminister Casares Quiroga uppgifter om oroligheter i Melilla i det spanska Nordafrika-protektoratet. Han ringde tjänstehavande befälhavare och undrade vad som stod på:- Allt är lugnt här, det var bara en småsak, svarade överste Solans.Men det var lögn, för översten hörde till de sammansvurna och det som just börjat i Melilla var ingen småsak, utan startskottet för den militärkupp som blev upptakten till en av 1900-talets blodigaste konflikter – det spanska inbördeskriget 1936-39.Hitler, Mussolini och Stalin gav sig strax in i kriget, som rörde upp passioner, splittrade opinioner och lockade tiotusentals frivilliga från jordens alla hörn. Men kriget var inte, som det så ofta heter, ett krig mellan fascism och kommunism, eller ”en generalrepetition inför andra världskriget”.Vad var det då? Det var ett mycket spanskt krig, med djupa rötter i gångna sekler. Stridsfrågorna, de kämpande lägren och de hårresande grymheterna var alla genuint spanska. Över en natt tog miljoner spanjorers liv en ny vändning. Ingenting skulle längre bli som förut, inte för segrarna och inte för förlorarna; inte heller efter kriget.I en serie personligt hållna essäer riktas här ljuset mot några av de människoöden som slungades ur sin bana, och mot några av krigets minst kända sidor: Muslimerna i kriget, Sovjetunionens roll, den unika spanska anarkismen och den skröpliga spanska fascismen. I bokens sista delar skildras hur kriget fortsatte i trettio år också efter att det tagit slut, och hur striden om bokslutet och minnena rasar vidare än idag, mitt i det demokratiska Spanien.[WeDoBooks]